Vi kunde radera burnout och depression från konststudier

I ett och ett halvt år har jag studerat skådespelarkonst på svenska. Jag njuter oerhört mycket av mina studier. Samtidigt som studerandes ork och välmående är ständigt på tapeten bland studeranden.

Fokuset på studierna ligger ofta i självutvecklingen, både konstnärlig och personlig, ensam och med andra. Bland annat på våra röstlektioner övar vi på att lyssna och skapa ljud både ensam och tillsammans. Det uppstår situationer där jag kan släpa mig tvärs över golvet medan jag försöker läsa Shakespeare med djup intensitet, varefter vår lektor slängde ur sig: “Kom ihåg de här e ett universitet.”

Studierna är mångsidiga och mångfasetterade med många fästpunkter. Från olika teman vilka vi behandlar återkommer vi oftast tillbaka till ämnen som teaterkonst, scenen och konstnären i samhället osv. Det är underbart att få utveckla sin världsbild och kreativitet med att granska diverse ämnen från olika håll och kanter. En bra motvikt till detta kan vara att slänga sig in improvisationskursen och bara fokusera och lyssna på nuet.

I studierna fokuserar man mycket på sig själv och sitt eget konstnärliga uttryckande ensam eller i olika gruppkonstellationer. Det är tyvärr extremt belastande att vara konstant under ett utvärderande öga, även om utvärderingen är intressant och av bra kvalité. Studierna på Konstuniversitetet är långt strukturerat så att en studerande inte behöver hemma eller på fritiden utföra skoluppgifter (varierar mellan akademierna). Den här strukturen låter i sig själv helt bra. I Teaterhögskolan är vi från nio till fem i skolan, sen går vi hem och vilar.

Denna utopi fungerar inte i en enda akademi. Efter den långa skoldagen bokar studeranden utrymmen där de kan öva sina instrument, öva sina repliker eller måla i lugn och ro. Utan att tala om de otaliga föreställningarna, konstutställningarna, konserter eller något annat extra studeranden rekommenderas att gå och uppleva utanför skoltiden. Det extra som går utanför skoltid är inte obligatoriskt, man får inga studiepoäng, men det finns en kraftig rekommendation till att delta.   

I planerandet av studiehelheter glöms det ofta bort hur stora mängder arbete utsatt på en kort tid belastar studeranden. Hur mängden studiepoäng korrelerar med mängden timmar som krävs för en godkänd kurs. Strukturen som är mycket skolaktig begränsar mängden frånvaron. Frånvaron som sjukfall, läkarbesök eller terapibesök, borde inte räknas som frånvaro, flera studeranden tror och är rädda för att det ska räknas som frånvaro. Då studeranden är frånvarande får de ofta kompenserande uppgifter, vilka är extra arbete för lektorer och timlärare. Dessa uppgifter är sällan konsekventa av sig. Ibland kan en frånvaro på en timme och trettio minuter ge dig en fem minuters video att se eller sen får du en tre sidors essä att skriva. Balansen skriker med sin frånvaro.

I Finland har vi en stor kris angående studerandes och ungas psykiska välmående. Var är lösningen? SHVS är överbelastad, det finns för få skolpsykologer, det är lättare att få diskussionshjälp om du är under 25-år än om du är äldre och det är kö till psykiatriker och psykoterapeuter. Dessa problem är svårare/grövre för konststuderanden som tillbringar sina dagar fast i skolan. Sen när fritiden äntligen kommer så försöker man återhämta sig från studiernas massivitet. Konststuderanden har inte så att säga tid att lägga en överloppstimme för att söka eller för att sen till slut få den hjälp de behöver.

Konststuderandes psykiska hälsa påverkas mycket av studiernas belastning. I studierna fokuserar vi ofta på att utveckla oss själva och försöker få verktyg till självutvecklingen. Detta orsakar ofta att i studierna är gränsen mellan det personliga jaget och yrkesjaget mycket flummigt. Detta är också en del av orsaken till att studeranden inte har möjlighet att ta till sig det som undervisas.

Uppskattningen på hur mycket en kurs eller en period belastar är oftast för liten. Konststuderanden studerar ofta tätt ihop med deras kurs (klass). I andra universitet är det sällsynt att man kräver att en studerande ska både ta till sig ny information och att hen ska växa som en person. Vi konststuderanden behöver mera tid, mera verktyg och fördjupning i hur vi tar emot och tar till oss feedback/kritik. Mera av det tidigare nämnda än vad en som inte studerar konst behöver.

Det är kul att vara på den kreativa branschen, men vi konstnärer har ett visst ansvar att följa samhället och dess vändningar. Konstbranschen är ofta den branschen som försöker aktivt kritisera samhället, väcka diskussioner och fungera som en aktiv möjliggörare. Det är oroväckande att hälsoenkäter visar att konststuderanden mår sämst av alla studeranden i Finland. Snart har vi inget kulturfälte, då en stor del av de som tar sin examen inom några år är inte arbetsföra. 

Vad borde vi göra med studerandes hälsoproblem? 

Allmänt borde hela landet få mera skolpsykologer och SHVS borde få mera stöd för att vara mer tillgängligt.

Konststuderanden ska uppmuntras till att söka hjälp och att man normaliserar sökandet av hjälp. Konststuderanden är i alla enkäter som kartlägger psykiska välmående de mest belastade och närmast att gå in i väggen, även om konststuderandens studiemotivation är hög. Vi behöver en gemensam linjedragning för alla högskolor som ordnar konstundervisning att de tar i beaktande studiernas särdrag. Till exempel i mitt utbildningsprogram har det understrukits “på skoltid får man gå i terapi”. Detta har möjliggjort b.la. att jag går varje vecka i terapi.

För att förebygga den psykiska hälsan måste studiernas belastning lättas. Detta betyder inte att kvalitén eller mängden studier försämras. Belastningens helhetsbild måste mätas från studerandes synvinkel. Flexibilitet i studierna behövs snarast.

Studeranden är under stor press att ta examen i tid. Vilket i sig orsakar en känsla av brådska, massiv press och ett behov att bara pressa igenom hur sönder man än är. Samtida studier måste känna igen nutiden. Det att du blir klar i tid gör dig inte till en superstuderande utan det är helt normalt. Samhället har mera nytta av arbetsföra och välmående personer som har tagit examen, än personer som tagit examen men är inte arbetsföra.