TaiYos styrelse och generalsekreterare var med på Finlands studentkårers förbunds öppningsseminarium i Jyväskylä i början av februari. I bloggen berättar styrelsemedlemTea Sirén om sina tankar och observationer från seminarieresan.
Med nästan hela styrelsen samlad, gav vi oss iväg redan klockan sju på morgonen från Helsingfors, färdandes med statens järnvägar mot Jyväskylä, sörplande på stationskaffe och tuggande på triangelbröd i en lätt nervös och smått hysterisk stämning. Målet var Finlands studentkårers förbunds, eller mer bekant FSFs, öppningsseminarium. Men vad är egentligen FSF? Nå, innan jag blev styrelsemedlem var det även för mig lite höljt i dunkel, men nu kan jag med ganska stadig röst säga att det handlar om den nationella takorganisationen för universitetsstudenternas intressebevakning. Den samlar alla studentkårer i Finland för att komma överens om gemensamma riktlinjer för påverkansarbetet och skapa nätverk som ger kollektiv styrka över stads- och universitetsgränser. SYL bedriver intressebevakning året runt (och ibland säkert dygnet runt) genom att träffa politiker och förklara varför studenternas rättigheter också i fortsättningen bör tryggas i Finland.
Minuakin jännitti, vaikka olen jonkin osan elämästäni viettänytkin erilaisissa minglailu- eli verkostoitumistilaisuuksissa toisen työni puolesta. Olin aikaisemmin kuullut, että mojova osa Suomen eturivin poliitikoista ja muista valtaapitävistä on ponnistanut ”alalle” nimenomaan ylioppilaskuntien ja erityisesti SYLin tuomien mahdollisuuksien kautta. Ja nyt oltiin oman pääsihteerimme Janen toimesta saatu ohje, että pitää ihan oikeasti jutella muiden kanssa, vaikkakin on todettava, etteivät taiyolaiset tyypillisesti olekaan avausseminaarissa olleet solmiot ojossa ja ice breakerit valmiiksi mietittynä, vaan olemme liikkuneet enemmän yhtenäisenä ja toisiinsa tukeutuvana organismina. Mitä jos juttelen vahingossa tulevalle presidentille? Onneksi hallitustoveri Mathiaksella sentään oli puvun takki päällä!
Förutom det där tillståndet som liknar ren och skär bluffsyndrom måste jag erkänna att jag också hann tänka att vi kanske skulle sitta under lysrör och äta torr bulla medan vi drack svagt kaffe. Skulle det här alltså bli två av mitt livs torraste och mest obekväma dagar? Ganska snabbt efter att vi kommit fram stod det klart att det på öppningsseminariet fanns helt vanliga människor, precis som vi, så ingen fara! Och tråkigt blev det verkligen inte, för vi fick en ordentlig genomgång av den senaste gemensamma uppfattningen om hur läget ser ut inom det samhälleliga påverkansarbetet ur studenternas intressebevakningsperspektiv. Det fanns mycket att prata om och förundras över tillsammans med både konst- och vetenskapsstuderande – på sätt och vis var vi alla i genomsnitt lika förvirrade, och i genomsnitt lite klokare när vi gick därifrån. Och framför allt: vi var inte ensamma med våra bekymmer!
I diskussionerna och anförandena om FSFs riksdagsvalsprogram var det en lättnad att höra att också andra studentkårer delar de bekymmer som TaiYo har lyft fram, bland annat kring terminsavgifterna för studerande från länder utanför EU, studenternas försörjning och bristen på bostäder med studerandevänligt pris.
Vi deltog i flera olika workshoppar under seminariet, där mer specifika teman stod i fokus; allt från klimatdiplomati och terapigaranti till fackförbundens stöd för internationella studerande och tillgängligheten vid studentevenemang. Dessutom fick vi höra ett expertanförande om flerspråkighet i organisationer och hur det hänger ihop med upplevelsen av delaktighet och med maktutövning. Många teman som berör studerande vid Konstuniversitetet, med andra ord.
Anförandena var verkligen intressanta, och särskilt Taru Tujunens lägesöversikt över det politiska fältet var fullmatad med substans. Tujunen är en rutinerad styrelseproffs, en politikveteran med bakgrund i Samlingspartiet och dessutom en FSF‑alumn, som numera arbetar bland annat för Sitra. Det bjöds på rena godbitar för politiknördar, medan de som är mindre bekanta med det finländska parlamentariska systemets krumbukter – eller som har hunnit glömma en del sedan samhällslärans lektioner – fick konkret och tydligt paketerad information om hur val faktiskt går till och när riksdagsvalspåverkan i praktiken sker. Jag visste till exempel inte att det, efter att partiernas valprogram spikats och valkampanjerna och regeringsförhandlingarna dragit igång, är mycket svårt att längre påverka de stora besluten. Det betyder att det viktiga arbetet inför nästa regeringsperiods regeringsprogram görs just nu!
Utöver sitt eget påverkansarbete stöder FSF också studentkårerna, som TaiYo, i deras intressebevakning och i arbetet inför riksdagsvalen. Vi lärde oss att det är viktigt att kunna presentera så konkreta lösningsförslag som möjligt, gärna med tydliga motiveringar, när man talar med politiker. Det känns ibland rätt stramt, särskilt i situationer där de nuvarande beslutsfattarnas åtstramningslinje har lett till mänskligt lidande och oro över försörjningen.
Det är ett fint privilegium att kunna säga att vi är den enda studentkåren i Finland som uteslutande representerar konststudenter, men det innebär också ett stort ansvar. I praktiken betyder det att vi, utöver de allmänna frågor som berör alla studerande, särskilt lyfter fram kulturpolitiska frågor i vårt påverkansarbete. Även om det känns fullständigt självklart för oss, måste vi gång på gång förklara för beslutsfattare och väljare varför kulturen är ett helt centralt och livsviktigt element i ett civiliserat samhälle. Utan kultur finns det ingenting att försvara,hur patriotiskt det än må låta.
Seminarieresan bestod förstås inte enbart av arbete och hårda fakta: vi fick njuta av en hotellnatt och en gemensam vegansk middag, och kvällen fortsatte sedan med efterfest på nattklubben Freetime. I stadens nattliga puls fortsatte vi obarmhärtigt våra diskussioner om studenternas intressebevakning och nätverkandet. Ur en tids- och rumskonststuderandes perspektiv är det faktiskt fascinerande att fundera över i vilka rum (och vid vilka tidpunkter) det politiska arbetet egentligen sker; över ett wienerbröd i aulan i Jyväskylä universitets C‑byggnad, ritad av landets främsta arkitekt, eller klockan fyra på morgonen (eller okej, ärligt talat sisådär klockan ett) i garderobskön efter karaoke? I dessa så kallade okonventionella situationer uppstår ofta början till stora nya idéer, och vi lär känna varandra som människor, inte bara som representanter för mer eller mindre anonyma organisationer eller underavdelningar. Alla sådana möten känns ovärderliga i en tid då de allmänna utvecklingsriktningarna obönhörligen driver oss längre ifrån varandra.
Tea Sirén
Styrelsemedlem
Svenska 
Suomi 
English (UK)