Jag står i en korridor i N-huset och väntar på att en lektion ska börja. Kursen är gemensam för studerande från flera olika ämnesgrupper vid universitetet. Några meter bort hör jag några personer som står och talar, och efter en stund inser jag att de pratar svenska. Jag samlar mod och går fram till dem. Jag presenterar mig på svenska, och vi får snabbt konstatera att det är ganska skönt att för en stund få tala svenska i en miljö där det mesta sköts på engelska och finska. Det visar sig ingå en gruppdiskussion i kursen och vi svenskspråkiga får bilda en egen grupp och kan göra undan uppgiften på vårt modersmål.
Vi ska vara stolta över den färgsprakande mångfald som vi i vår studentkår bildar. Vi bildar en gemenskap där människor från många olika bakgrunder ingår och det är en av våra styrkor. Vi svenskspråkiga studerande och personalmedlemmar är inte särskilt många och känner inte ens alltid till varandra, men jag tror att jag talar för många av oss när jag säger att det alltid är lika glädjande när vi hittar varandra eller träffar någon som vill och vågar tala svenska med oss. Det är inte alltid så lätt att uträtta alla ärenden vid universitet på svenska eller att ordna så att undervisningen lyckas på svenska vid våra utbildningsprogram, men jag upplever att vi alla jobbar tillsammans för att utveckla den svenskspråkiga verksamheten vid universitetet.
Den 6 november varje år firas svenska dagen, då vi får påminnas och glädjas över att svenskan är Finlands andra nationalspråk och att över 200 000 personer har svenska som modersmål i vårt land. De som firat svenska dagen känner till att man bland annat brukar stämma in i sången ”Hur härligt sången klingar på älskat modersmål”. Förutom att jag som kyrkomusikstuderande i mina sångstudier märkt att sången faktiskt i mitt fall kan klinga härligt och tryggt då jag får sjunga på svenska, kunde i princip sångens text sjungas av vem som helst som gläder sig över att få använda sitt modersmål. Det är denna glädje som jag vill fästa särskild uppmärksamhet vid, denna glädje- och tacksamhetskänsla som uppstår då det visar sig att någon tar sig mödan att tala svenska med mig istället för att direkt byta till finska eller engelska. Jag tror att många, särskilt de som talar ett minoritetsspråk eller främmande språk kan förstå vad detta handlar om. Det är i sådana här situationer som vi knyter särskilt starka gemenskapsband och bidrar till att bygga en miljö där sången får klinga härligt på många olika språk. Nästa gång vi ses i korridoren kan vi kanske hälsa på varandra med ett ”Hej!” eller säga ”Vi ses!” när vi skiljs åt.
Filip Schauman
Studerande vid kyrkomusikutbildningen på Sibelius-Akademin
Suomi 
Svenska 
English (UK)